Vet inte riktigt vad jag ska känna eller tro om framtiden. Att just ett brev, ett besked som är beviset över hur vår framtid kommer att se ut. Känns som jag just ser framför mig över hur mitt liv kommer att se ut med min alderless egna mamma. Men kanske borde jag ändå vara lättnad? Lättnad över att dessa 8 år av vistelse av sjukhus, alla dessa år med massvis av prover, medeciner, behandlingar, hopp, besvikelse, och nya diagnoser äntligen har kommit till ett slut. Läkare som gett en hopp och sedan förstört det med en ny diagnos. Åtta år med ett liv som en berg och dalbana. Under dessa år har allt kretsat runt hurvida min mamma kan bli bättre, över vilken behandling hon näst kan ta. Men allt detta har kommit till en punkt. Ett slut där vi äntligen fått besked, demensjukdom. Men på någotsätt vill jag ändå hoppa på den där berg och dalbana livet igen. För där fanns det ändå något slags av hopp, hopp om att finna en behandling mot allt detta. Men nu är jag tungen att lära mig acceptera att det kommer att finnas en tid då min egna mamma inte kommer komma ihåg mig, eller någon annan. Hur ska man egentligen kunna acceptera det? Det gör mig så himla rädd, jag vill ju veta att min mor vet att jag är jag. Komma komma ihåg alla fina stunder vi haft och kommer ha. Jag vill inte att allt bara ska spolas bort.